Tearjerker

Jag hatar att jag har låst in mig i min egen bubbla.

Önskar med hela mitt hjärta att jag inte var kapabel till att ha känslor för fel personer. Att jag tvingar mig att övertala mig själv vad jag ska vara och vad jag ska gilla. Att jag övertalar mig att ha kommit över någon men egentligen inte ha det. När jag blir påmind att jag faktiskt inte bara kan tvinga mig själv till saker jag känner. När verkligheten hinner ikapp mig, då bryter jag ihop. Jag föreställer mig massor som får mig att pirra, leva på att timingen ska vara rätt och jag äntligen får leva ut mina drömmar. Åren går och jag väntar på timingen. Dum som jag är. Känner mig som Ted i HIMYM. Måste övertala mig att komma över de, fokusera på det jag har och övertala mig att jag borde vara lycklig.